Det kliar i huden. Man vill göra något, men det finns inget man kan göra. Man känner sig helt förlamad och handikappad för allt man kan göra är att sitta och glo. Och känna hur det kliar. Mer och mer. Man snörper lite på munnen, kisar lite med ögonen och låter pannan glida ner i ett par djupa veck. För det är allt man kan göra, och det känns ändå bättre att göra det, än ingenting alls. Fast helst av allt skulle man vilja ropa så högt man kan så att de kanske hör. Slå sönder datorn. Så man slipper se den där förbannande skärmen stirra tomt tillbaka på en. Håna en. Det är något som lever inuti fingrarna, för de kliar så. Det är något i fingrarna som vill ta ett hårt grepp o något. Kanske strypa eller krama sönder. Man vill bara, så högt man kan, skrika NEJ! Hur kan det vara möjligt, att det inte är så som jag vill? Hur är det möjligt att allt jag kan göra är att sitta framför en hånleende dataskärm, rynka pannan, snörpa med munnen och frenetiskt krama och vrida mina händer?
Frustration. Det här är viktigt. Det får inte vara borta. Deletat. Det får inte! Jag minns det nästan ord för ord, men det får ändå inte vara borta. Jag väntar på mail nu. Det kanske är sparat. Kanske ligger på någon server. Kanske. Hoppas. Måste!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar