Jag vill inte krypa ner i sängen ensam. Mitt stora, alldeles för varma duntäcke känns för kallt. Fönsterna känns inte tjocka nog. Det är som att de inte skyddar mot det kalla regnet som attackerar de tunna skivorna av genomskinlig trygghet. Natten känns alldeles för lång. Mörkret alldeles för tjockt. Lamporna lyser för svagt. Tystnaden skriker. Rummet känns så sort. Tankarnas ekon studsar mellan de kala väggarna. Jag är ensam. Och jag saknar dig för mycket för att kunna sätta ihop ord som passar in. För trött med skulle jag tro. Men jag vill inte lägga mig. Mitt rum känns klaustrofobiskt litet samtidigt som det är för stort för att kunna sova tryggt.
Jag saknar dig Magnus, mitt hjärta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar