Det är konstigt det där med tiden. Hur den uppfattas och hur väldigt subjektiv den är. Tanken på att jag och Magnus har varit tillsammans i ett år (om några dagar...) känns underlig. Samtidigt som det känns som ingen tid alls så känns det som all tid i världen. Ett år är inte mycket. 365 dagar. x antal timmar. Men ett år är jätte mycket, ändå. Hur mycket kan inte hända, förändras och förbli det samma under ett år? Hur många nya människor träffar man inte, och hur många nya saker upplever man inte? Tankar, känslor. Ett år är inte kort.
En vecka kan vara över i ett ögonblick och en timma kan vara evighetslång. Subjektivt. Och det här året, 2010 har varit långt. Det har hänt oändligt mycket känns det som, och ändå har det gått snabbt. Det känns verkligen inte som ett år med Magnus. 365 dagar låter så lite. Man kan inte räkna livet i dagar och år helt enkelt. Vår tidsuppfattning är för subjektiv. Subjektiv. Subjektiv. Så, nu har jag använt slut på det ordet också :)
Så på måndag ska vi väl fira att vi är ett gulligt par som på dagen varit ihop i ett år. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar, tills de köpte villa, hund, volvo och producerade fram två, till ytan, exemplariska barn. Då de en vacker dag började bråka över småsaker (som de glömt bort orsaken till redan innan bråket satt igång) för att de kände sig instängda och med åldern kom att tänka på allt de skulle ha velat göra, men inte kunnat göra på grund utav att de ingått äktenskap. Och istället för att säga högt det som båda visste och tyckte, fortsatte de sin vardag med att projicera sina problem på varandra och prata med grannarna om hur trevligt allting var och hur synd det var om de förvirrade ungdomarna som blev homosexuella. Tills båda hade fått nog och började jobba sent på fredagarna, åka iväg på möten på konstiga tider samtidigt som de blev allt mer noggranna med att radera alla sms i mobilen och historik på datorn.
Och just därför är jag väldigt glad över att jag träffat Magnus. En gång drömde jag att han förvandlades till en sköldpadda och att jag ändå älskade honom lika mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar