Jag hade nästan glömt bort att jag ens hade en blogg! Men nu har jag verkligen massa, massa saker att skriva... så jag tänkte iallafall få ner lite av det här :)
Jag mår bättre nu än vad jag gjort på flera år! Det har varit en ganska tråkig sommar, men jag har tänkt en hel del. Och jag börjar faktiskt komma underfund med vem jag är. För första gången någonsin FÖRSTÅR jag hur det ligger till. Varför allt blev som det blev. Varför det hände. Men viktigast av allt så förstår jag hur jag ska ta mig ur allt. Gå vidare. Inte lägga det bakom mig som jag trodde ett tag, inte vända det ryggen. Men jag måste ta av mig de kläderna som inte var mina. Ta av kläderna som inte passade, vika ihop dem och packa ner dem i en resväska som jag bär med mig hela livet. Så att jag aldrig glömmer. Så folk inte kan tvinga på mig sina kläder igen. Så att jag aldrig ska gömma mig bakom kläder som inte är mina igen. Jag har gjort det alldeles för många gånger, under en alldeles för lång tid. Men ändå tror jag det var nödvändigt, jag skulle inte känna mig själv på samma sätt nu annars.
Nu när jag fått av mig mina för små skor kan jag äntligen springa. Jag kan hoppa. Slå kullerbyttor. Göra vad jag vill.
Precis som förra gången, så spelar musiken en stor roll i det hela. Förra gången var det Simple Plan. Nu är det Metallica. Haha, en ganska stort hopp kanske, men jag känner mig som en helt annan männsika nu. Eller nej. Jag känner mig som mig själv för första gången på säkert 6 år. Och jag tänker inte gå in på exakt vad Metallicas roll i det hela är, det enda jag egentligen behöver säga är The Unforgiven. Allt finns där. Och allt finns i min bibel, Kvinnor som Slår Följe med Vargarna. Och i The Long Hard Road out of Hell. Det var de tre, som fick mig att förstå. De fick mig att få grepp om de saker som svävat överallt omkring mig som osaliga andar förut.
Jag vet vem jag är nu. Och fan vad underbart det är att leva då! :D
