Äntligen!

G i matte b!! Ni fattar inte vilken sensation det är! Matte står för 85 % av alla mina vredesutbrott. Jag vet inte hur många saker som har åkt i golvet hemma på grund av det, eller hur mycket jag svurit åt min familj. Haha, jag minns faktiskt mitt första utbrott... det var i skolan och jag gick i tvåan och så var det något jag inte klarade av, så jag attackerade utsidan av min mattebok med blyertspennan så att det blev helt grå istället för gul. Och i trean när jag började storgrina i klassrummet för att den übersmarta metoden jag trodde att jag hade kommit på var fullkomligt fel. Så jag hade räknat typ 4 sidor helt fel. Och jag vet inte hur många matteboks sidor som blivit ihopknycklade under högstadiet... Haha, har för mig att jag slängde boken tvärs genom klassrummet i 8:an eller nåt en gång. Och nu är det ÄNTLIGEN ÖVER!!! Efter 12 år av pest och pina, never again! :D Ni anar inte hur befriande det känns! Jag behöver aldrig mer i mitt liv att öppna en mattebok, inte räkna ett enda tal mer!! Gud va lycklig jag känner mig xD Tror fan att jag har jobbat mer matte det här året än vad jag gjort i hela mitt liv sammanlagt. Haha, så otroligt mycket lättare allt känns helt plötsligt, när jag inte riskerar ig längre. (: Nu när NK kurserna och matten är över har jag INGA fler tråkiga ämnen framför mig alls. Wunderbar.

We'll never rest in peace

Jag är en idiot jag vet. Jag är självisk. Jag är naiv. Jag vet.
Jag vet att jag är jätte elak, för att jag har gjort så här. Och ännu elakare för att jag inte känner någon ånger. Men någon jävla gång ska väl jag också få göra precis som jag vill? Skita i alla andra. Och jag vet att jag är helt dum i huvudet för att jag inte blir arg eller känner mig sviken. Jag vet att det är vad jag borde känna. Jag vet, jag vet, JAG VET! Men ursäka mig då, för att det är så här. Jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte förklara det och jag kan inte förstå det.

För en stund skulle jag bara behöva någon som kan förstå mig. För en stund skulle jag vilja skita i alla andras jävla problem och bry mig lite om mina egna. Jag vill ha någon som bara kan sitta ner och lyssna på det jag säger och faktiskt förstå det språk jag pratar. Nu tänker jag göra det jag borde ha gjort för så länge sen. Berätta. Berätta sanningen för den enda personen i hela världen som skulle kunna tänkas förstå mig. Och få mig att förstå också. För jag grubblar mig galen över det här. Det är allt jag kan tänka på.

Men uppenbarligen får jag inte grubbla mig galen över mina egna problem, utan då måste jag ta mig an alla andras också, utan att någon tar sig an mina. Jag har inga problem med det, men det är svårt när man bara har sig själv att anförtro. Det är inte det att jag inte litar på er, men jag vet att ingen kan förstå iallafall. Jag har försökt.

Jag har försökt med mycket. Jag har försökt hålla mig borta. Blunda. Titta åt andra hållet. Meningslöst alltihop. Jag vet inte hur jag skulle kunna beskriva det mer än addiction. Opheliac.
Skulle kanske passa bättre. Mmm.